Ska det verkligen behöva gå så långt att ett ungt par vänder sig till socialen för hjälp med ekonomin? Jag och min pojkvän vill mer än allt annat kunna gå ihop som sambos, men ingen av oss blir anställda av arbetsgivare eller badar i pengar. Att vi på varsina håll ska behöva bo hos föräldrarna i vår ålder är ju nästintill pinsamt. Att få jobb är inte så himla enkelt så vad ska vi göra då? Socialen blir ju nödutvägen som vi och många andra unga nästan blir tvingade att ta när ekonomin är på botten och jobben är så få. Eller finns det fler vägar man kan ta? I så fall vilka? Det återstår att se...